Ok, det är så här....
Jag jobbar på www.rocksverige.se som skribent, fotograf och är en av två editors. Dessutom är ett återkommande inslag som heter Veckans Band mitt skötebarn. Skitkul jobb,bra folk att jobba med, så där finns inget att klaga på...
Men, hur folk bemöter en är verkligen fascinerande......
Jag är inte den "typ" man oftast hittar på en festival eller på ett gig på en mörk rockklubb och det gör att jag bemöts på totalt olika sätt.
Jag är kvinna, 40+ och släpar runt på 90 kilo.... Inte vad artisterna förväntar sig att träffa när de stämt möte med rocksverige.se :), men ibland är det en fördel.
Jag är inte den "typ" man oftast hittar på en festival eller på ett gig på en mörk rockklubb och det gör att jag bemöts på totalt olika sätt.
Jag är kvinna, 40+ och släpar runt på 90 kilo.... Inte vad artisterna förväntar sig att träffa när de stämt möte med rocksverige.se :), men ibland är det en fördel.
När jag intervjuade 2 killar från ett mycket känt svenskt band sa den ena killen spontant att "skönt att du inte är en nervös ung tjej". Killarna slappnade av och mycket som jag fick lova att inte skriva i intervjun kom fram. Där var alltså min ålder och att jag inte ser artisterna som annat än vanliga människor till min fördel.
Samma kväll, fast ett betydligt mindre känt band (närmast okända) blev det betydligt otrevligare..... för bandet alltså.
Innan intervjun satt bandmedlemmarna och drack. När det var dags för intervjun sa en av killarna till de andra "Var är hon den där intervjuarkärringen?"
Jag är ju fullt medveten om min ålder, men de blev väldigt tysta när de upptäckte att jag satt 2 bord bort och förstod att jag hört varenda ord ;)
Innan intervjun satt bandmedlemmarna och drack. När det var dags för intervjun sa en av killarna till de andra "Var är hon den där intervjuarkärringen?"
Jag är ju fullt medveten om min ålder, men de blev väldigt tysta när de upptäckte att jag satt 2 bord bort och förstod att jag hört varenda ord ;)
En grej som är lite spännande, eller sjuk om man vill se det så, är att alltför många småband TROR sig vara mer än andra. Sanningen är att många av dem inte är, eller någonsin kommer att bli, mer än just ett svenskt litet skitband. Det är oftast dessa artister som är stora i käften, dryga och i sin enfald menar de att jag ska vara glad som får tala med dem. Verkligheten ser annorlunda ut. Utan en bra relation med press och fans/publik är en artist eller ett band ingenting.
Har jag några goda råd att dela med mig av?
Ja, om jag ser på vad som knyter samman de kända artisterna är det ett par saker som genast slår mig:
Ödmjukhet inför de som gjort artisterna kända dvs. skivköpare, fans och publik. Utan dem kan ingen bli känd oavsett hur bra man är.
Konsten att ha en bra relation med pressen och veta när man ska höra av sig och när det bara blir tjat.
Förmågan och modet att interagera med publiken och från min synvinkel - förmågan att interagera med kameran.
Ja, om jag ser på vad som knyter samman de kända artisterna är det ett par saker som genast slår mig:
Ödmjukhet inför de som gjort artisterna kända dvs. skivköpare, fans och publik. Utan dem kan ingen bli känd oavsett hur bra man är.
Konsten att ha en bra relation med pressen och veta när man ska höra av sig och när det bara blir tjat.
Förmågan och modet att interagera med publiken och från min synvinkel - förmågan att interagera med kameran.
Något att tänka på kanske?
Over and out
// Christina
// Christina
Kommentarer
Trackback
