rockskribenten.blogg.se

Artister gör inte alltid som man tänkt sig, ibland slår det nog bara slint för dem.

Ibland är de.... konstiga, eller så fattas något hos vissa.

 

Tänk er in i bilden att ni sitter och intervjuar Jake och Olof från Amaranthe.Ni sitter i ett stort rum på runt 100 kvm med loger utmed sidorna. Mitt i  rummet finns bord, soffor och fåtöljer i grupper och lite vid sidan om finns en matbar med ett par personal. Tillträde till rummet får du bara om så är avtalat med något band eller artist, annars stoppas du  dörren av denna festivals vakter.

Under intervjun, som bandas, berättar killarna om musiken och vi kommer in på lite olika grejer. Det är mer ett kul samtal än en traditionell intervju. Killarna berättar om hur trist det är att intervjuas av osäkra typer som darrar av upphetsning över att träffa en kändis, och hur oproffsigt det då också kan te sig att be om autograf. Sekunderna efter kommer en tjej från ett annat webzine (annat än Rocksverige alltså). Hon har en intervju med någon annan, men KAN inte låta bli att be killarna om.... autografer.

Proffsigt beteende ;)
Spännande nog berättade killarna om att det webzine hon jobbade åt gjort bort sig tidigare med men jag fick lova att inte berätta detaljerna.

Vi fortsatte snacka och helt plötsligt hör jag Jake säga.... "och där kommer en naken man". Förvånad vänder jag mig så att jag kan se vad tusan som är på g.

Mycket riktigt, där står en naken man!
Man kan ju inte bli annat än ställd, men efter att ha skrattat gott åt denne "nakne man" som var en av killarna från Skitarg förtsatte vi med intervjun.

 

Som tur är så är en naken "Skitarg" inget man ser varje dag ;)

Ett gott råd till er alla inför sommarens festivaler: Spring inte runt näck, du vet inte vem som har kamera med sig ;)

 

Take care

// C

 

 

Antagligen är en bra festival till viss del samma sak för mig som för dig.

Givetvis ska det vara bra musik och trevligt som fan, det kan vi nog vara överens om. Men sedan börjar nog våra åsikter gå isär.

 

Du är antagligen där med polare, för att träffa nya och gamla bekanter. Kanske räknar du med en hel del räjande och en hel del gott att dricka. Detta brukar ofta vara något alkoholhaltigt, men vem bryr sig det är ju fest, eller hur :) Mat blir det ofta lite halvdant med, en vildsvinskebab eller någon langos kanske du slänger i dej om du minns och hinner det nu när du umgås med en massa trevligt folk. Sover, det gör du antagligen i tält, den lilla tid som du ägnar åt sömn. Kanske har ni lyckats få upp tältet ordentligt, kanske inte.... Men vem bryr sig, det är ju festival. Kanske hinner du se de band du ville, om inte beror det på att du inte läste rätt på spelordningen, någon har ändrat spelordningen, du hade äntligen lyckats somna, du orkade bara inte eller du råkade helt enkelt bara bli för full. Men, det är ju din rättighet och vem bryr sig? ;)

Jag å andra sidan är där för att jobba. Oftast är man ensam och hinner inte kolla om man känner någon annan där. Dricker gör jag, men bara sånt som inte är alkoholhaltigt för jag jobbar ju faktiskt. Jag antar lite dumt att folk inte krökar på arbetstid, det gör i alla fall inte jag. Mat stoppar jag i mig när jag hinner. En korv mellan två intervjuer kanske, eller mellan ett uppträdande jag fotat och en intervju.... eller kanske inte alls. Sover det gör jag på något halvbilligt hotell, jag är givetvis rädd om min fotoutrustning och så har min kropp sagt till mig att jag är för gammal för att sova i tält. Dessutom ställs det krav på mig att jag ska vara ren och inte se allför ostryken ut när jag intervjuar artister. Jag hinner inte se ett enda band för att jag vill se dem. Jag fotar och intervjuar, har jag tur hinner jag se något enstaka band bara för att jag faktiskt VILL. Jag mste ha koll på spelordning och tid och plats för intervjuer, missar jag någon tid är det en mindre katasrof. Likadant om spelordningen eller tid för intervju ändras i sista sekund. Jag styr inga av dessa tider själv. Jag har skyldigheter mot min uppdragsgivare att utföra mitt jobb på bästa sätt.

Vilken är den bästa festival DU varit på?
Min bästa är faktiskt den lilla mindre Helgeåfestivalen. Suveränt mottagande av Jimmy som var pressansvarig. Ett presstält där vi kunde koppla upp oss på internet, vila våra fötter, få lite dricka, kaffe, kaka eller en karamell för att få upp vårt dalande blodsocker. Mat fick vi också serverat där. Dessutom en oas i solskenet och hade det regnat.... hade det varit guld värt att ha tak över våra huvuden. Denna ängel, Jimmy, försökte fixa intervjuer med artister vi i pressen inte fått svar från och losade oss i artistlogerna.
Helgeåfestivalen gjorde ALLT för att få oss i pressen och givetvis alla i publiken att trivas - och de lyckades verkligen!
Hoppas verkligen att jag får uppdraget att bevaka detta guldkorn till festival i år med, och nästa, och.....

 

Sämsta då?
Det är ju givetvis lite känsligare.... så jag undviker att tala om var. Inget pressrum, fri sprit men knappt någon läsk eller vatten inom synhåll. Bra om jag varit där för att kröka,men tyvärr....
Ingen som visade var något fanns. Inget avskärmad ställe för intervjuer. Virrig personal som inte kunde svara på de enklaste frågor och ingen som var ansvarig för oss i pressen och med ett otal förändringar i spelordningen som kom i sista sekund. Överlåter gärna till någon hugad kollega att prova på i år.

Glamoröst? Nä, faktiskt inte ett skit!
Men faktiskt rätt kul, ibland ;)

// Take care

 

    

För fösta gången i mitt långa liv är jag med på en platta. Inte för att jag är med och lirar nåt instrument eller sjunger för den delen (det vill ingen höra), utan jag finns med på "Tacklistan". Plattan är den rykande färska "Let them burn" av Denied och det känns lite hedrande att bli omnämnd. Fel, det känns jäkligt hedrande.

Tack själva killar, det blir varma kramar (och ett par bira) till alla när vi träffas på Westbay Heaven & Hell i maj! 

 

Förutom annat gör jag en del skivrecensioner med, på Rocksverige givetvis de med. Ibland blir det recensioner på enstaka gig, ibland på klubb-kvällar eller festivaler. 

Ett par små saker avgör hur, eller till och med OM, en skivrecesion överhuvudtaget kan bli av.
Det första steget är ju (givetvis) att det material som ska recenceras kommer fram till mig. För mig spelar det ingen roll om det är en EP, en demo eller en färdig fullängdare.
Vad som däremot spelar stor roll är HUR jag får materialet.
Eftersom jag lyssnar om och om igen för att hitta det bra och det dåliga i varje del av plattan fungerar det inte något vidare när jag får en Spotyfilänk eller annan länk där jag antingen måste köpa låtarna eller vara ständigt uppkopplad för att kunna göra det.
Att jag skulle köpa låtarna eller plattan för att kunna recensera kommer inte att hända, någonsin. Varför skulle jag betala för det?

 

En fysisk platta eller en länk till en nedladdningsbar platta är givetvis betydligt bättre.
Mina grannar uppskattar inte alltid den musik jag lirar och volymen är också något de klagar på, så jag har för vana att ha musiken som ska recenseras med mig i bilen. Ofta kör jag långa resor och då blir det ett bra lyssnande med hög volym, och det utan att grannarna stör :)

 

I går fick jag en ny platta. Det är bandets första platta i nuvarande uppsättning.
Jag har hört låtarna som demo så det var inte alls obekanta tongångar. Skillnaden var att ljudbilden nu var mycket bättre. En av låtarna, en powerballad kan vi nog kalla den för, har alltid samma påverkan på mig och jag blir nästan tårögd när jag hör den. Den är stark, stark som fan....
Den får mig att vilja höja ljudet så att den fyller varje skrymsle och vrå i bilen, men också i min själ.
Eftersom plattan kommer att recenceras av mig på Rocksverige kan jag inte säga så mycket mer om den här just nu, men är du intresserad hittar du den där på måndag.

 

Ibland får jag plattor som jag, när jag hört dem, funderar på vad fasiken jag ska skriva.
Låtarna kanske är skitdåliga, texterna skumma, musikerna kan inte spela eller sångaren kanske låter som en plågad katt.... Då är det svårt att kritik utan att det blir åt det elaka hållet.
För år sedan, innan Rocksverige och den något officiella roll jag har där, bloggade jag fritt på MySpace. Då kunde det bli rätt elaka ord men nu får jag ibland skriva och skriva om.... Det går faktiskt att tala om att en platta är skit och samtidigt få artisterna att tacka för en bra och konstruktiv recension.

Gig, klubbar och festivaler är lite annorlunda att recencera, men det tar vi en annan dag. Lite kalas på g med tjejerna i kväll och sen tar jag tidig helg :)

 

Take care
//

Dagens "ack och ve" får handla om mitt skötebarn Veckans Band.

 

Oftast är det skitkul när artister/ band skickar in ansökningar till mig. Många gånger hittar jag pärlor som jag inte kan fatta att jag inte lyckats hitta till på nätet.Ofta sitter jag och klickar mig fram på olika musiksiter som YouTube, MySpace, Reverbnation och Soundcloud för att försöka vaska fram något guldkorn. Och visst finns det såna!

Men, trots det, missar jag uppenbart många, många bra band så jag är faktiskt mycket tacksam för att jag via mitt skötebarn får en möjlighet att höra allt som skickas till mig.

 

Givetvis, eller tyvärr, är jag enväldig i mina val. Det är mig banden, på ett eller annat sätt ska imponera på för att komma med. I bland blir jag glad över musiken som skickats till mig och jag annars kanske missat att få höra, ibland får jag mer känslan av att det inte är musik jag hör utan mer ljud, eller om jag är så fräck... oljud.

 

Banden/ artisterna som jag jobbar med i Veckans Band är okända band och oftast blir de glada över att komma med. Många "ansöker" om att få vara ett av dessa band, en del ber snällt att man ska titta på deras band och överväga att ta med det, andra KRÄVER att få vara med. De som kräver att få vara med är många gånger band som det finns en god anledning till att de inte har så många lyssnare..... Ofta låter de mest krävande banden skit, rent ut sagt.

 

Ledordet är reklam, för det är ju det banden/ artisterna måste göra för sig själva när de skriver till mig, för om det de skrivit och/eller deras musik, kan imponera på eller locka mig - hur ska det då gå till att locka läsarna?

Det perfekta mailet innehåller en presentation, en biografi, musikmaterial att ladda ner eller länkar att gå in på och gärna ett telefonnummer om jag nu skulle få för mig att göra en intervju också eller bara fråga något.

 

Hur ser ett alldeles vanligt mail egentligen ut då?

Ungefär sähär:

Hej Vi är nästa Veckans Band
Vi är skitbra. Kolla in vår hemsida
(länk) till någon halvtaskig låt inspelad i ett pojkrum eller på något mindre hak - ALLTID med sunkigt ljud, givetvis.

 

Får det mig att utbrista:
Det är honom vi ska ha, som i Tjuren Ferdinand ni vet?
Nä, knappast...

 

Nä, färdigtjafsat för idag

 

Over and Out

//

Jag jobbar på www.rocksverige.se som skribent, fotograf och är en av två editors. Dessutom är ett återkommande inslag som heter Veckans Band mitt skötebarn. Skitkul jobb,bra folk att jobba med, så där finns inget att klaga på...

 

Men, hur folk bemöter en är verkligen fascinerande......
Jag är inte den "typ" man oftast hittar på en festival eller på ett gig på en mörk rockklubb och det gör att jag bemöts på totalt olika sätt.
Jag är kvinna, 40+ och släpar runt på 90 kilo.... Inte vad artisterna förväntar sig att träffa när de stämt möte med rocksverige.se :), men ibland är det en fördel.

 

När jag intervjuade 2 killar från ett mycket känt svenskt band sa den ena killen spontant att "skönt att du inte är en nervös ung tjej". Killarna slappnade av och mycket som jag fick lova att inte skriva i intervjun kom fram. Där var alltså min ålder och att jag inte ser artisterna som annat än vanliga människor till min fördel.

 

Samma kväll, fast ett betydligt mindre känt band (närmast okända) blev det betydligt otrevligare..... för bandet alltså.
Innan intervjun satt bandmedlemmarna och drack. När det var dags för intervjun sa en av killarna till de andra "Var är hon den där intervjuarkärringen?"
Jag är ju fullt medveten om min ålder, men de blev väldigt tysta när de upptäckte att jag satt 2 bord bort och  förstod att jag hört varenda ord ;)

 

En grej som är lite spännande, eller sjuk om man vill se det så, är att alltför många småband TROR sig vara mer än andra. Sanningen är att många av dem inte är, eller någonsin kommer att bli, mer än just ett svenskt litet skitband. Det är oftast dessa artister som är stora i käften, dryga och i sin enfald menar de att jag ska vara glad som får tala med dem. Verkligheten ser annorlunda ut. Utan en bra relation med press och fans/publik är en artist eller ett band ingenting.

 

Har jag några goda råd att dela med mig av?
Ja, om jag ser på vad som knyter samman de kända artisterna är det ett par saker som genast slår mig:
Ödmjukhet inför de som gjort artisterna kända dvs. skivköpare, fans och publik. Utan dem kan ingen bli känd oavsett hur bra man är. 
Konsten att ha en bra relation med pressen och veta när man ska höra av sig och när det bara blir tjat. 
Förmågan och modet att interagera med publiken och från min synvinkel - förmågan att interagera med kameran.

Något att tänka på kanske?

 

Over and out
// Christina