rockskribenten.blogg.se

Artister gör inte alltid som man tänkt sig, ibland slår det nog bara slint för dem.

Ibland är de.... konstiga, eller så fattas något hos vissa.

 

Tänk er in i bilden att ni sitter och intervjuar Jake och Olof från Amaranthe.Ni sitter i ett stort rum på runt 100 kvm med loger utmed sidorna. Mitt i  rummet finns bord, soffor och fåtöljer i grupper och lite vid sidan om finns en matbar med ett par personal. Tillträde till rummet får du bara om så är avtalat med något band eller artist, annars stoppas du  dörren av denna festivals vakter.

Under intervjun, som bandas, berättar killarna om musiken och vi kommer in på lite olika grejer. Det är mer ett kul samtal än en traditionell intervju. Killarna berättar om hur trist det är att intervjuas av osäkra typer som darrar av upphetsning över att träffa en kändis, och hur oproffsigt det då också kan te sig att be om autograf. Sekunderna efter kommer en tjej från ett annat webzine (annat än Rocksverige alltså). Hon har en intervju med någon annan, men KAN inte låta bli att be killarna om.... autografer.

Proffsigt beteende ;)
Spännande nog berättade killarna om att det webzine hon jobbade åt gjort bort sig tidigare med men jag fick lova att inte berätta detaljerna.

Vi fortsatte snacka och helt plötsligt hör jag Jake säga.... "och där kommer en naken man". Förvånad vänder jag mig så att jag kan se vad tusan som är på g.

Mycket riktigt, där står en naken man!
Man kan ju inte bli annat än ställd, men efter att ha skrattat gott åt denne "nakne man" som var en av killarna från Skitarg förtsatte vi med intervjun.

 

Som tur är så är en naken "Skitarg" inget man ser varje dag ;)

Ett gott råd till er alla inför sommarens festivaler: Spring inte runt näck, du vet inte vem som har kamera med sig ;)

 

Take care

// C

 

 

Dagens "ack och ve" får handla om mitt skötebarn Veckans Band.

 

Oftast är det skitkul när artister/ band skickar in ansökningar till mig. Många gånger hittar jag pärlor som jag inte kan fatta att jag inte lyckats hitta till på nätet.Ofta sitter jag och klickar mig fram på olika musiksiter som YouTube, MySpace, Reverbnation och Soundcloud för att försöka vaska fram något guldkorn. Och visst finns det såna!

Men, trots det, missar jag uppenbart många, många bra band så jag är faktiskt mycket tacksam för att jag via mitt skötebarn får en möjlighet att höra allt som skickas till mig.

 

Givetvis, eller tyvärr, är jag enväldig i mina val. Det är mig banden, på ett eller annat sätt ska imponera på för att komma med. I bland blir jag glad över musiken som skickats till mig och jag annars kanske missat att få höra, ibland får jag mer känslan av att det inte är musik jag hör utan mer ljud, eller om jag är så fräck... oljud.

 

Banden/ artisterna som jag jobbar med i Veckans Band är okända band och oftast blir de glada över att komma med. Många "ansöker" om att få vara ett av dessa band, en del ber snällt att man ska titta på deras band och överväga att ta med det, andra KRÄVER att få vara med. De som kräver att få vara med är många gånger band som det finns en god anledning till att de inte har så många lyssnare..... Ofta låter de mest krävande banden skit, rent ut sagt.

 

Ledordet är reklam, för det är ju det banden/ artisterna måste göra för sig själva när de skriver till mig, för om det de skrivit och/eller deras musik, kan imponera på eller locka mig - hur ska det då gå till att locka läsarna?

Det perfekta mailet innehåller en presentation, en biografi, musikmaterial att ladda ner eller länkar att gå in på och gärna ett telefonnummer om jag nu skulle få för mig att göra en intervju också eller bara fråga något.

 

Hur ser ett alldeles vanligt mail egentligen ut då?

Ungefär sähär:

Hej Vi är nästa Veckans Band
Vi är skitbra. Kolla in vår hemsida
(länk) till någon halvtaskig låt inspelad i ett pojkrum eller på något mindre hak - ALLTID med sunkigt ljud, givetvis.

 

Får det mig att utbrista:
Det är honom vi ska ha, som i Tjuren Ferdinand ni vet?
Nä, knappast...

 

Nä, färdigtjafsat för idag

 

Over and Out

//

Jag jobbar på www.rocksverige.se som skribent, fotograf och är en av två editors. Dessutom är ett återkommande inslag som heter Veckans Band mitt skötebarn. Skitkul jobb,bra folk att jobba med, så där finns inget att klaga på...

 

Men, hur folk bemöter en är verkligen fascinerande......
Jag är inte den "typ" man oftast hittar på en festival eller på ett gig på en mörk rockklubb och det gör att jag bemöts på totalt olika sätt.
Jag är kvinna, 40+ och släpar runt på 90 kilo.... Inte vad artisterna förväntar sig att träffa när de stämt möte med rocksverige.se :), men ibland är det en fördel.

 

När jag intervjuade 2 killar från ett mycket känt svenskt band sa den ena killen spontant att "skönt att du inte är en nervös ung tjej". Killarna slappnade av och mycket som jag fick lova att inte skriva i intervjun kom fram. Där var alltså min ålder och att jag inte ser artisterna som annat än vanliga människor till min fördel.

 

Samma kväll, fast ett betydligt mindre känt band (närmast okända) blev det betydligt otrevligare..... för bandet alltså.
Innan intervjun satt bandmedlemmarna och drack. När det var dags för intervjun sa en av killarna till de andra "Var är hon den där intervjuarkärringen?"
Jag är ju fullt medveten om min ålder, men de blev väldigt tysta när de upptäckte att jag satt 2 bord bort och  förstod att jag hört varenda ord ;)

 

En grej som är lite spännande, eller sjuk om man vill se det så, är att alltför många småband TROR sig vara mer än andra. Sanningen är att många av dem inte är, eller någonsin kommer att bli, mer än just ett svenskt litet skitband. Det är oftast dessa artister som är stora i käften, dryga och i sin enfald menar de att jag ska vara glad som får tala med dem. Verkligheten ser annorlunda ut. Utan en bra relation med press och fans/publik är en artist eller ett band ingenting.

 

Har jag några goda råd att dela med mig av?
Ja, om jag ser på vad som knyter samman de kända artisterna är det ett par saker som genast slår mig:
Ödmjukhet inför de som gjort artisterna kända dvs. skivköpare, fans och publik. Utan dem kan ingen bli känd oavsett hur bra man är. 
Konsten att ha en bra relation med pressen och veta när man ska höra av sig och när det bara blir tjat. 
Förmågan och modet att interagera med publiken och från min synvinkel - förmågan att interagera med kameran.

Något att tänka på kanske?

 

Over and out
// Christina